Oasen Huacachina

Berättelsen om Oasen huacachina säger att i Ica trakten bodde en ung Inka prinsessa. Hon var  känt av alla som huaccac Kina. Huacca är ett kechua ord som betyder gråta, china var antagligen hennes smeknamn. Hon var en ljuvligt vacker prinsessa och sjöng på ett extraordinärt sätt till den grad att alla som hörde hennes melodi grät eftersom hon hade en hemlighet; hennes hjärta var kär i en lycklig man.

Prinsessan sörjde att hon inte kunde vara med sin älskade och grät. En gång grävde hon ett hål under ett träd för att skriva namnet på hennes älskade och plötsligt fylldes hållet med ljummet vatten. Prinsessan doppade sin sköna nakenhet i hållet. Plötsligt märkte hon att en objuden man tittade på henne. Hon blev rädd och  insvept i sin vita mantel började hon fly med sin  spegeln i handen. Manen som var en jägare, fängslades av  hennes skönhet och charm och började springa efter henne. Prinsessan flydde bestämt mellan sanddyner och tistlar förföljd av en lika bestämt och envist jägare. Hennes mantel fastnade i tistlarna och blev sönderriven lite här och där, jägaren kunde då se skymtar av hennes nakenhet. Till slut tappade hon hela mantel som förvandlades till sand, spegel förvandlades till en lagun och prinsessan blev en sjöjungfru. Sägnen säger att på nätterna med fullmåne sjunger nu den vackra prinsessan sin gamla sång.